Dialekten smittar av sig

Ett ljud som kan vara svårt att upptäcka på sin egen hemort är dialekten. Det är ju bara så den låter, inget speciellt. Minns när jag hade flyttat hemifrån och plötsligt började se charmen i den typiska Rospiggsdialekten som jag tidigare tyckt var rätt ful, och framförallt bonnig värre. Det var trevligt att höra den när jag åkte hem och hälsade på då och då.

Sedan jag anlände till Norrbotten och Arvidsjaur för några dagar sedan har jag märkt att jag gång på gång reagerar på dialekten. Jag hör någon prata på avstånd och undrar först vad personen gör; är han arg, vem ropar han till? Men så kopplar jag snart att det är ju själva tonfallet, en annan melodi med mycket tryck i på något sätt. Och den lockar tydligen fram Rospiggen i mig, jag som av någon anledning inte fått med mig den "dialekten" trots att jag är uppvuxen mitt i den. Nu börjar också jag betona orden på ett visst sätt. Men de "tjocka" L:en som också finns i Roslagen har jag inte, än.